Kinesisk jordbävning

Att det har skett en stor jordbävning i Kina har knappast ungått någon. Bilder på den enorma förödelsen kablas ut över hela världen. Plötsligt drabbas en blivande supermakt av naturens hänsynslösa krafter som har orsakat många tusen människors död och utplånat infrastrukturen. Förtvivlade människor letar desperat efter sina anhöriga och myndigheterna försöker bringa ordning i kaoset. De styrande i Peking utlovar massivt stöd. Omvärlden reagerar också med stödinsatser som mottas med öppna händer av de styrande, vilket är en bjärt kontrast till Burmas regim som cyniskt strätar emot.

I denna katastrofala situation prövas regimens förmåga att klara av sina åtaganden. Om det skulle misslyckas kan det föranleda folkligt missnöje och sådana massiva känsloyttringar som undergräver hela statsapparatens legitimitet. Hur kommer i så fall regimen att agera? Det är frågan.

Om försvarspolitik…

Efter det senaste försvarspolitiska utspelet och konflikten mellan försvarsdepartementet och ÖB kan man konstatera att det råder turbulens. Att försvarspolitikerna och ledande militärer inte gör samma säkerhetspolitiska analys är oroande och föranleder reaktioner. Det är sant att Sverige i nuläget inte hotas av en militär invasion utifrån och att den säkerhetspolitiska situationen är förhållandevis stabil. Men vi vet inget om hur det utvecklar sig framöver. Det är naivt att tro att situationen inte kommer att förändras. Det har under historiens gång skett sådana maktpolitiska skiftningar som faktiskt lett till allvarliga konflikter och krig. Vi får inte glömma hur det fredliga Europa uppträdde under 1930-talet då Nazityskland och Fascist-Italien upprustade i syfte att invadera och ockupera andra stater. Med facit i hand var det en katastrofal försvarspolitik som de europeiska staterna förde, inklusive Sverige.

I dagens Europa är det demokratiska styrelseskicket väl förankrat, mycket på grund av EU-samarbetet. Dock kvarstår vissa orosmoln i form av den nyauktoritära utvecklingen i Ryssland och dess infekterade relationer med grannstaterna, t ex Georgien. Likaså ter sig fortfarande den globala terrorismen av antivästlig karaktär hotfull och likaså den internationella kriminaliteten som har skadlig inverkan på samhället.

Jag tror inte att man skall underskatta de reella hoten som snabbt kan uppstå i samband med geopolitiska förändringar. Det finns alltid hotbilder och många av dem är i realiteten både harmlösa och ofarliga. Emellertid gäller det att Sverige intar en beredskap i händelse av att vissa hotbildar utvecklas till konkreta hot mot det nationella oberoendet, vår demokrati och frihet. Därför måste riksdag och regering visa ett ansvarstagande och utarbeta en samlad försvars- och säkerhetspolitisk analys som är realistisk, förnuftig och långsiktig. I mitt intellektuella inre finns det något som säger att Sverige även i fortsättningen måste inneha ett resursstarkt försvar som har tillräcklig kapacitet för att kunna värna den nationella suveräniteten.

Lite om arbetsmarknaden

I nutidens Sverige är det inte lätt att befinna sig utanför den reguljära arbetsmarknaden mot bakgrund av det rådande politiska läget och förändringarna inom AMS. Nyordningen inom hela det arbetsmarknadspolitiska fältet sägs syfta till skapandet av nya jobb och stimulera företagandet. För vissa kan den ”nya” arbetsmarknadspolitiken säkert vara gynnsam. Men för många redan svaga och utsatta individer och grupper innebär den sådana påfrestningar som ytterligare försämrar deras situation på den öppna arbetsmarknaden. Att dagens arbetsmarknad dessutom är väldigt konkurrensutsatt och konjunkturkänslig är också en försvårande omständighet. Det kan vara svårt för många som vill arbeta men som inte får något arbete trots stora ansträngningar. Därtill är trycket på de arbetssökande massivt och flera krav ställs på dem i syftet att upprätthålla den politiskt sanktionerade arbetslinjen. Att prioritera full sysselsättning är naturligtvis riktigt i sig, men det får inte slå hänsynslöst på de mest svaga och utsatta i samhället. Att tidsandan är hård och kravfull får sina konsekvenser.

Lite om samhället…

Jag tänker på samhället och dess utveckling under den globaliserade epoken som ständigt förändrar villkoren för människan och samhällsstrukturerna. Hur skall det gå för vårt samhälle som befinner sig i ett alltmer fragmentariserat och heterogent tillstånd? Ja, säg det. Jag har ingen färdig analys som kan leverera lösningen på samhällets alla problem. Jag är inte heller någon statsvetare eller sociolog som har redskapen för hantering av komplexa samhällsproblem. Men jag är säker på att det måste utvecklas en äkta politisk och medborgerlig vilja som är folkligt förankrad och vilar på demokratiska värden. I detta sammanhang måste nya folkrörelser växa fram underifrån och skapa förutsättningar för medborgerligt engagemang, deltagande och folklig delaktighet. Samtidigt är det angeläget att stärka det civila samhället för att öka det personliga ansvarstagandet. Jag låter nu högtravande och teoretisk, men det är allvar för om vi till sammans skall kunna verka för ett bättre och solidariskt samhälle måste en fungerande välfärdsmodell etableras som erbjuder medborgarna materiell och socioekonomisk trygghet. Min åsikt är att den svenska sociala modellen ger utrymme för trygghet, frihet, oberoende och utveckling.

Angående Burma…

Naturkatastrofen i Burma har väl ingen kunnat undgå. Genom den mediala bevakningen tar man del av de ständigt stigande dödstalen och den materiella förödelsen som är enorm. Jag hyser stort medlidande och känner en stor sorg inför det faktum att så många människor har förlorat sina liv. Samtidigt är det upprörande att behöva beskåda regimens beteende och handlande i denna katastrofala situation. Att Burma är en diktatur förvärrar ytterligare tillståndet för det burmesiska folket som redan innan cyklonen levde i förtryck och tyranni. Nu talar olika Burma-vetare och statsvetare om att cyklonkatastrofen kan försvaga regimens ställning och så småningom leda till en större folklig resning. Men i nuläget har brutala cyklonkrafter orsakat Burmas folk oerhörda lidanden. Jag hoppas att regimen sväljer sin ”nationella” stolthet och släpper in de internationella biståndsinsatserna som kan rädda många burmesers liv. 

Åter helg…

Då är det åter helg och veckan går mot sin slutfas. Jag har inga kommentarer rörande mitt eget liv, utan tänker reflektera över veckans stora händelse: Arbetarrörelsens Första Maj-manifestationer och demonstrationer runt om i landet. Denna gång samlades större skaror än under tidigare år, vilket kan tolkas som en reaktion mot den borgerliga regeringens politik. Socialdemokratin och vänstern söker naturligtvis mobilisera sina potentiella väljargrupper, främst inom LO och TCO.

Jag har följt med nyhetsbevakningen och mediernas rapporteringar, vilka i många fall intog en kritisk hållning till Första Maj-talens politiska budskap och innehåll. Flera borgerligt sinnade medier ansåg att socialdemokraternas reformförslag saknade konkretation och substans. Likaså menade man att socialdemokratins skattepolitik är vag och obestämd. Att övertyga majoriteten om nödvändigheten av att höja skatten för att kunna värna och stärka välfärden kan bli svårt för socialdemokratin, som samtidigt uppträder vacklande i skattefrågan, hävdade borgerligt sinnade debattörer. Naturligtvis säger logiken att diverse borgerligt sinnade medier intar en negativ och kritisk syn på det socialdemokratiska budskapet under Första Maj. Emellertid tror jag att årets Första Maj-demonstrationer och möten gav vissa signaler om en politisk uppryckning inom den svenska vänstern i sin helhet.

För övrigt kan noteras att även delar av borgerligheten har tagit till sig Första Maj för att nå ut med sin politik, som t ex moderaterna och kristdemokraterna. Således börjar Första Maj utvecklas till en allmänpolitisk dag. Dock får det aldrig glömmas att Första Maj är en omistlig del av den svenska arbetarrörelsen. 

Angående EU

Att diskutera om EU kan man göra på många olika sätt och utifrån skilda perspektiv och utgångspunkter. Jag skall här inleda en egen diskussion om EU som läsaren får ta för vad den är. I vardagssammanhang brukar det allt som oftast talas om EU i negativa termer. För fortfarande uppfattas EU av många människor som en teknokratisk och byråkratisk maktapparat utan insyn och folklig förankring. Att Europaparlamentet har fått växande betydelse inom olika politikområden och att dess ledamöter utväljs på demokratiskt vis spelar ingen roll för det stora flertalets negativa syn på EU. Enligt mångas åsikt är avståndet mellan EU och folken avgrundslik och unionens demokratiska underskott påtalas ofta av EU:s motståndare och kritiker. I sammanhanget tecknas också bilden av EU som uppdelat i ett A-lag och B-lag. EU ses också som en fragmentariserande makt som både vill klyva Europa och bilda en superstat med hegemoniska och centralistiska ambitioner.

Vissa kritiker hävdar att EU:s federalistiska strävanden hotar de europeiska nationernas, folkens och etniciteternas kulturella särart. Denna inställning representeras av främst de kulturkonservativa och nationalistiska rörelserna, vilka i spåren av den europeiska integrationen upplever en renässans och pånyttfödelse. Det folkliga stödet för just nynationalismen har ökat i dagens Europa. Det kan ses som en reaktion mot EU, men också som en protest mot diverse inrikespolitiska misslyckanden på det nationella planet. Inte sällan framträder hos dessa grupper ett syndabocks-resonemang som riktas mot det politiska etablissemanget och olika etniska minoriteter. Resultatet har blivit att nationalistiska partier och rörelser i bl a Frankrike, Belgien, Österrike och Danmark har uppnått relativt stora elektorala framgångar. Denna utveckling har inte varit gynnsam för EU:s folkliga legitimitet. Emellertid finns det starka motkrafter inom unionen från både vänster till höger som tillsammans kan bemöta och konfrontera nynationalismen. Inom Europaparlamentet pågår denna strid som stundom är hätsk och inflammerad. Jag väljer att stanna här tillsvidare, men kommer att återkomma i ämnet.

Lördag… Om svenskt försvar…

Det är åter lördag och jag har ägnat mig åt de vardagliga bestyren. Jag har lyssnat på radion och nyheterna där regeringen har beslutat sig för att investera i en ny JAS-modell som garanterat blir kostsam för staten. Uppenbarligen vill man sälja JAS-plan till Norge som ställer motkrav. Ja, vad skall man säga egentligen. Den kommande försvarsbantningen kommer att få svåra konsekvenser för det svenska militära försvarets förmåga att upprätthålla den territoriella integriteten. I klartext har Sverige ett mycket svagt och bristfälligt nationellt försvar. Om detta kan man ha olika åsikter och uppfattningar. Jag är ingen militärisk människa, men känner en oro för vår nations försvarspolitiska situation. Jag anser att en demokratisk stat som Sverige behöver ha ett fungerande, effektivt och starkt försvar både under freds- och krigstider. Vi skall inte inbilla oss att NATO, utan motprestation, automatiskt ingriper till vårt försvar. Dessutom är fortfarande EU i avsaknad av en gemensam federal militärmakt. Att det försvars- och säkerhetspolitiska läget i Europa och i vårt grannområde förnärvarande är stabilt är ingen garanti för att det alltid kommer att vara så. Den geopolitiska situationen kan faktiskt snabbt förändras om den auktoritära nyordningen i Ryssland fördjupas och cementeras, vilket skulle kunna utlösa pånyttfödd rysk aggression gentemot väst och även Skandinavien. Under sådana förhållanden är det viktigt att Sverige har en fungerande militär beredskap. Det är därför angeläget att riksdag, regering och berörda remissinstanser agerar konstruktivt och blir överens om en långsiktig försvarspolitik som kan värna om nationens säkerhet och suveränitet.

Angående politik o media…

Inom politikens värld pågår det ständiga dramatiska händelseprocesser som sätter sin prägel på mänskligheten. Det är genom de mångskiftande medierna som vi medborgare får information och kunskaper om den politiska och samhälleliga utvecklingen. Naturligtvis finns det stora fördelar med den mediala nyhetsbevakningen under förutsättning att det råder medial frihet och oberoende. Som medborgare erbjuds man många olika medier och den mediala valfriheten är total. Att det finns mediamoguler som strävar efter monopolställning är dock oroande då det fria och oberoende ordet på sikt kan hotas.

Sambandet mellan politik och media är som bekant väldigt tydligt. I många fall är relationen mellan dessa fenomen ömsesidig och de är inte sällan beroende av varandra. Jag rabblar mycket nu men jag tror att utan politikens alla dimensioner förtvinar media och vice versa. Hur som helst spelar medierna en stor roll för politikens innehåll och genomslagskraft. Det är genom media som det politiska budskapet verkligen når ut till en bredare publik. I hela världen och i Sverige är det uppenbart att politiker och politiska partier på alla kanter är beroende av medierna för att få ut sitt budskap. Jag är medveten om denna sitution, men saknar kraften av en mer medie-oberoende politisk kultur baserad på folkrörelsetanken. Samtidigt är de fria och oberoende medierna en omistlig del av det demokratiska samhället. Härvid kan man tala mycket om.

Politik…

Begreppet och fenomenet politik är verkligen vittomfattande och komplext. Politik omfattar verkligen mycket här i livet. För politik handlar långtifrån bara om formellt beslutsfattande, utan också om så mycket mer. Politik kan vara en diskussion eller en debatt kring en kommunal angelägenhet som exempelvis hur avfallet skall hanteras. Det kan också röra sig om en strid om ordförandeposten i en lokal bostadsförening. Politik kan också handla om en manifestation för miljön eller freden. Ja, i princip kan allt definieras som politik. Naturligtvis hänger politik samman med makt, vilka står i symbios med varandra.

 Jag tycker att det är kul att tala om politik i de här generella termerna. Därför tänker jag återkomma i ämnet.